"Ja me huudetaan / Et antaa tulla vaan / En mä pakkasta pelkää / Ei se pysty mun Corollaan" sjunger Olli Halonen i hitlåten "Pohjola".
Arttu Wiskari sjunger om barndomen när familjens "Sierra oli melkein uus" i "Mökkitie". I "Elämän kova koulu" – en annan Wiskari-hit som ofta ljuder i (bil)radion – lyder refrängen: "Vaikka kolmeksi viikoksi palkkani riittää / Ja ruoste on Volvoni vienyt / Tahdon / vilpittömästi sua kaikesta kiittää / Takias oon paikkani tiennyt / Tässä elämän kovassa koulussa".
Corolla, Sierra Volvo ... en gammal bil är användbar när folksjälen ska framställas i ett nostalgiskt och krasst finländskt romantiskt skimmer. Dessa låtar susar genom tankarna när jag ser Iris Kärkkäinens och Terhi Nieminens kortfilm "Granada", som handlar om – just det – en gammal bil.
"Granada" ingår i duons utställning "Sodium Roadium" i Vasa konsthall. Iris Kärkkäinen är filmfotograf från Helsingfors. Hon har studerat film vid Aalto-universitetets institution för filmkonst. Terhi Nieminen, uppvuxen i Rovaniemi, är bildkonstnär. Hon har studerat vid Bildkonstakademin och Universität der Künste Berlin.
"Sodium Roadium" handlar om "bilarnas, bensinstationernas och motorvägarnas värld nattetid, som den har upplevts under decennier". Kärkkäinen och Nieminen använder Konsthallen på ett spartanskt men effektfullt sätt. Det såväl mörker som kraftigt sken från bilstrålkastare.
I ett hörn ligger gatlyktor – fällda likt ett skadskjutna djur – på golvet och sprider ett sken som förmodligen snart tillhör den finländska nattens historia.
– Jag gillar det orangefärgade skenet från gatlyktorna, så det är synd att det försvinner, har Kärkkäinen sagt och syftade på att högtrycksnatriumlampor ersätts av led-lampornas vita sken.
I praktiken blir "Sodium Roadium"-skenet stämningsskapare för utställningens självklara höjdpunkt: kortfilmen "Granada" (27 minuter). Filmen handlar om Terhi Nieminens sista period med hennes dittills första och enda bil, en Ford Granada. Det är oklart vilken årsmodell bilen är, men Ford tillverkade Granada från 1972 till 1985.
Granadan var gammal redan när Nieminen köpte den – och då filmen inleds så är den inte i kördugligt skick. Nieminen funderar på att sälja bilen i Tyskland, där priserna är högre. Men att transportera en icke-fungerande bil till Tyskland är naturligtvis ett problem. Att skrota Granadan är ett alternativ Nieminen vill undvika.
Nieminen vill hitta en ny ägare åt Granadan, som kan ge bilen kärlek. Men vem vill köpa en gammal bil som bara innebär kostnader innan den är i körskick?
"Granada" skildrar bilens betydelse i en ung vuxen människas liv. Körkort och bil är viktig för känslan av frihet. När Nieminen inser att hon upplever något av bilens begravning så poppar starka minnen upp. Hon blir hon rörd av minnet av att bilen blev fullfjärtad under en resa till Rovaniemi.
Intressant är att miljöaspekten, i klimatförändringens tider, är så frånvarande i "Granada". Diskussionen om det är miljömässigt klokt att låta det fossilbränsledrivna fordonet fortsätta rulla på vägarna finns inte här. 
Plötsligt vandrar "Ziima" in i historien. Tajmingen verkar för bra för att vara dokumentärt trovärdig, men det är faktiskt inte särskilt relevant i sammanhanget. Han är en potentiell köpare av Granadan.
"Allt 'Ziima' gjorde såg så enkelt ut, men jag kan inte lära mig det. Eller jag skulle kunna, men av någon anledning så har jag inte gjort det. Därför är jag inte rätt person för bilen längre, men jag var det." säger Nieminen efter att "Ziima" lyckats starta och köra bilen.
Citatet är på många sätt talande – både på individnivå och på ett samhälleligt plan.
Kärkkäinen och Nieminen prisades för "Granada" på "Helsinki International Film Festival – Kärlek & Anarki" i höstas. Det är förståeligt – för "Granada" är berättad med en elegant lätthet och humor.
Konstnärerna Terhi Nieminen och Iris Kärkkäinen berättar om utställningen "Sodium Roadium" i Vasa konsthall den 12 februari klockan 16.