Sedan en längre tid förs en livlig debatt i Sverige om de och dem är föråldrade och därför borde ersättas av dom i skrift. Eller åtminstone borde det vara tillåtet att använda dom likvärdigt med de och dem.
Eftersom talspråket i Sverige i flera årtionden dominerats av dom har barn och unga problem att lära sig förstå skillnaden mellan de och dem. Problemet är inte lika akut i Finland eftersom många här säger de (uttalat som di) och dem i vanligt tal. I Finland har vi med säkerhet andra språkliga utmaningar.
I höstas lät Språktidningen göra en enkät om hur svenskarna ser på frågan. Mätningen visade att 39 procent vill fortsätta skriva de och dem, medan 26 procent vill gå över till dom. Resterande 31 procent är varken positivt eller negativt inställda till en reform. Anders Svensson, chefredaktör för Språktidningen, skrev att svenskarna i allmänhet inte verkar vara redo för en övergång på bred front.
För några veckor sedan blev det klart att Språkrådet får en ny chef. Det blir universitetslektorn Lena Lind Palicki som är en av Sveriges ivrigaste förespråkare av en dom-reform. Därmed fick frågan nytt bränsle.
Språkrådet ansvarar för språkvården i Sverige som rör svenska språket och arbetar med klarspråk, språkpolitik, språkteknologi, terminologi och lexikografiskt arbete. Rådet är en avdelning vid Institutet för språk och folkminnen.
"Jag tycker att det är dags för en reform och en viktig fråga för att diskutera hur språk går till. Det är en stark symbolfråga", sade nyvalda Lind Palicki till Dagens Nyheter (7.3.23).
Motståndarna till dom-reformen har frågat sig om det verkligen ska vara omöjligt för svenska skolelever att lära sig de och dem i skolan. Pronomen jag och mig brukar ju inte vålla problem. Inte heller du och dig, men tydligen är det svårt med distinktionen de och dem.
Frågan är hur det ska gå till då svenska skolbarn ska lära sig skillnaden mellan engelskans they och them. Kanske problemet vältras över från modersmålslärarna till språklärarna.
Det är ett faktum att språket alltid utvecklas, ibland avvecklas det dessutom, men man kan också välja vad man ska lära sig. Uppenbarligen är den svenska skolan i ett sådant skick att det bara återstår att sträcka upp händerna och ge upp. Eller så är det fråga om lättja eller missriktad välvilja.
Förespråkarna för en dom-reform anser att det är "mera jämlikt" om man säger dom. På så sätt behöver ingen skämmas för att hen inte förmår lära sig skilja mellan de och dem.
Sveriges liberale utbildningsminister Mats Persson har däremot ingen låt gå-inställning i fråga om dom: "Man vinner ingenting med att tro att man med ett alexanderhugg kan minska klasskillnader genom att ta bort eller ändra användandet av ett ord. Det är en naiv syn på hur klassamhället ser ut", sade Persson till DN (22.3.23). Det är knappast en politisk fråga, men ändå intressant.
Utbildningsministern påpekar att det kan gå tvärtom, nämligen att det blir en klassmarkör. "Barn till akademiker skulle fortsatt få lära sig de/dem hemma vid köksbordet", skriver Persson på Twitter. Det betyder att barn från andra familjer inte skulle få samma möjligheter att lära sig de och dem då skolan bara lär ut dom.
Till TV4 säger utbildningsministern att det är viktigt att ställa höga krav på eleverna och att inte sänka dem.
DN:s Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén har som finlandssvensk också gett sig in i debatten. "Många vuxna, högutbildade svenskar skriver som krattor, behärskar inte idiomatiska uttryck, gör syftningsfel och använder svenska ord som om texten var skriven på engelska. Jag gör mig över huvud taget inte lustig över detta, det är bara sorgligt", skriver Laurén.
Hon frågar också hur man kan förvänta sig att svenska skolbarn ska lära sig svenska på djupet då allt fler skolor väljer engelska som undervisningsspråk, många skolor saknar bibliotek och barn läser böcker på svenska allt mer sällan.
Anna-Lena Lauréns text andas en rejäl måtta upprördhet och hon tänker fortsätta använda de och dem. "Men det är som det är. Tyvärr har mitt vackra modersmål lagts i händerna på ett klåfingrigt idésystem. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Jag tillhör en språklig minoritet, vars inflytande på majoriteten är begränsat", skriver hon.
Det är en bedömning man kan hålla med om. Kunskap behöver inte vara som en sockerbit som smälter i munnen, ibland kan det få finnas en hel del tuggmotstånd. Det är så man gör framsteg. Att vara gammaldags, bevarande eller bakåtsträvande är måhända en dödssynd i Sverige – ängslan är stor för att man inte ska vara tillräckligt modern.
Hur svenskan utvecklas berör ju oss i Finland i allra högsta grad. Vi har få (inga) möjligheter att påverka utvecklingen eller avvecklingen – vi får bara foga oss.
En annan term som nyligen slagit igenom i svenskan är hen, istället för han och/eller hon. Hen fyllde en funktion genom att på ett enkelt sätt skriva att det var antingen han eller hon, men man vet inte säkert, alternativt att kön inte spelade en roll i sammanhanget.
Hen-ordet gav svenskan en ytterligare dimension. Att avskaffa de och dem är enbart att göra svenskan till ett trubbigare och slöare språk.