Tre Kronors båtsman, Amanda Högdén, kommer från Skärhamn på den svenska västkusten, men var inte särskilt förtjust i seglandet som liten.
– Jag gick optimistjolleskola för att det var något alla skulle göra. Föräldrarna försökte anmäla mig till olika läger, men det gick bara halvbra.
Vändpunkten kom i trettonårsåldern när hon deltog i en nybörjarsegling på den lilla skutan Athene. Det uppskattade hon verkligen, och kunde fortsätta att delta i verksamheten eftersom hon bodde i trakten.
– Jag var där varje lördag under vintern och hjälpte till. Jag lärde mig att lacka, och allt möjligt annat båtunderhåll.
Högdén blev en i gänget, vilket också framkallade ett seglingsintresse och en fascination för båtlivet. Några år senare började hon på ett seglande gymnasium utanför Göteborg. Skolan har ett stort segelskepp och eleverna deltar varje år i en seglats på två till tre månader.
– Vi seglade längs Europas kust, över Atlanten och runt i Karibien. Det är klart att man blir bra kompisar när man är ute på havet med sin gymnasieklass i månader. Det var då jag verkligen insåg: wow, det här vill jag göra!
Som nybakad student stod Högdén velande vid vägskälet, men hittade sin väg av en slump.
– Det var en tjej som jobbade här på Tre Kronor och hade varit matros när jag var elev. Hon visste att jag var intresserad och frågade om jag var ville jobba ombord som jungman.
Högdén har nu jobbat ombord på briggen i nio säsonger. Som jungman sparade hon snabbt ihop tillräckligt med sjötid för att få ta ut matrospapper.
– Efter 18 månader blev jag matros och ungefär samtidigt behövde de en här på briggen, så jag fick jobbet.
Året efter behövde briggen en båtsman, som formellt är lite högre än matros, och även bär ansvar över underhåll och maskineri. Det här är Högdéns sjätte år som båtsman. Säsongen sträcker sig från april till november, vilket betyder att det finns tid för annat under vinterhalvåret.
– Från 2009 till 2014 gjorde jag andra saker: reste mycket och jobbade på skolfartyget Gunilla, men sedan dess har jag pluggat. Nu när jag läser till läkare jobbar jag bara här under sommaren.
Eftersom briggen är en så stor del av Högdéns historia valde hon att studera i Stockholm där briggen ligger. Hon sitter fortfarande med i föreningsstyrelsen, har varit med och startat en ungdomsgrupp och har hand om medlemsträffar.
Föreningen Briggen Tre Kronor har 2 500 medlemmar, fungerar som en stödförening för fartyget och är största delägare i aktiebolaget. Det finns inte så många stora seglande fartyg kvar i Sverige.
Vega Gammelby, som ligger intill Tre Kronor, ägs av en stiftelse, men det är i praktiken en familj som driver skeppet.
– Det är tyvärr svårt att få sådant här att gå runt, och att folk ska tycka att det är värdefullt. Underhåll, personal och driften i sig kostar.
Besättningen låter miljön prägla hela verksamheten, allt från sopsortering, matval och vattenhantering. Ombord äter vi mycket vegetariskt och ekologiskt och försöker minimera matsvinnet.
– Jag gick till exempel upp klockan sex och väntade in tankbilen för att se till att vårt avloppsvatten verkligen töms i ett reningsverk. Det är en självklarhet att det kan skötas i Finland och Sverige, men också på annat håll pushar vi för att det ska lösasig.
Dessutom undviker besättningen alltid att använda motorerna.
– Vi seglar alltid så mycket vi bara kan. Det är naturligtvis en stor skillnad jämfört med att bara bränna diesel. Vi kan inte räkna med att gå i åtta knop som motorbåtarna, utan måste gå med på en snittfart på ungefär hälften. Ibland driver vi bara.
Miljötänk och hållbarhet finns rentav inbyggda i skeppets konstruktion. Jargongen ombord är rena motsatsen till slit-och-släng-kulturen.
– Vi har byggt en brigg som skall hålla i hundra år. Också under vintern träffas en trogen grupp av volontärer varje vecka för att sköta om henne.
Gemenskapen ombord är varm och avundsvärd. Ingen surar eller latar sig. Det är kombinationen av att jobba med händerna, se konkreta resultat och att få höra till ett gäng som driver volontärerna.
– Hon är ett väldigt vackert fartyg och det är kul att göra fina saker ihop. Det märks att alla är kompisar och vi har härliga diskussioner vid middagsbordet.
För att kunna delta i en seglats måste man ha en social och flexibel sida, eftersom livet på båten går på kollektivets och havets villkor. Man får inte heller vara rädd för att ta i och jobba hårt i ur och skur.
– Det viktigaste är en positiv syn på livet och tillvaron. Vissa är sprudlande och andra mer lågmälda, men att folk har olika karaktär är bara berikande.
Besättningen ombord har ett åldersspann mellan 17 och 65 år, varav de flesta hamnar mellan 20 och 30. Åldern verkar egentligen inte spelanågon roll, utan det är passionen och kunskapen som har betydelse.
– Vi jobbar miljöbefrämjande, vilket är ett viktigt budskap, men jag kan också tycka att de här segelfartygen är en viktig del i hur hela Sverige har byggts upp. Utan oss få nördar skulle den här traditionen ha dött ut, säger Högdén.
Trots att arbetet ombord är fysiskt tungt och kräver rå styrka märks inte en tillstymmelse till könsdiskriminering. Klättring, städning, dukning och seglingsuppgifter delas lika mellan alla.
– Killarna skulle inte ha någon chans om inte vi fick vara med, för vi är väldigt många tjejer som håller på med det här, säger Högdén.
Tre Kronor deltar varje år i en spektakulär seglats till S:t Petersburg, vilket är ett av briggens viktigaste uppdrag. I år bestod besättningen av sexton personer varav tio var tjejer.
– Alla journalister som steg ombord var chockade över hur mycket tjejer vi har. Vi hade tagit ut våra bästa seglare och jungmän, och då blev det så här. Här kan man vara tjej och grym.
Bland de äldre besättningsmedlemmarna finns däremot knappt några kvinnor alls, trots många rekryteringsförsök. Äldre kvinnor skulle gärna få styra, klättra upp i riggen och underhålla maskineriet, om de bara ville. Högdén tror att man blir en bra seglare genom att våga testa sig själv, men inte till bristningsgränsen.
– Hur fort kan jag utföra det här arbetet, hur högt kan jag klättra? Ja, jag kan faktiskt! Men ibland kan man inte, och då måste man våga fråga om hjälp. Vi är ju ett team hela tiden.
Arbetet ombord kräver förvånansvärt mycket styrka, men mycket handlar också om teknik. Man kan dra i ett rep på så många olika sätt.
– Plötsligt får man 60 kilogram med sig istället för bara de tio som man orkar dra med armarna. En kraftig man kan dra och dra och inte få till stånd något alls, men sen kommer jag som ser så liten och tjejig ut och har inga problem. Vi blir starka genom jobbet och behöver inte gå i hårdträning.
Tre kronor har gjort många seglatser till Finland, både till Åbo och Kotka. I Kotka imponerades besättningen av det storslagna arrangemanget, festivalkänslan och av stadens vackra parker.
– Det är väldigt härligt, fint och mysigt här i skärgården och många känner sig hemma på grund av finska rötter och kontakter. Trots att Finland ligger så nära och verkligen känns som ett grannland, så är det synd att inte alls förstå vad de flesta säger. Vissa snackar såklart svenska, men man behöver oftast använda engelska här.
Högdén har deltagit i Tall Ships Races redan fyra gånger, trots att det ordnas på Östersjön bara vart fjärdeår.
– Det känns kul att just Åbo är värdstad i år, för hamnen där är ju helt perfekt. Det är fantastiskt att få segla in genom Aura å.
För många seglingsfantaster är Tall Ships Races drömevenemanget.
– Det här är det bästa man kan göra! Det är kul med alla båtar, att få ha elever ombord och såklart att få tävla. Vi hoppas på att vinna, särskilt med tanke på hur vi klarat oss tidigare.
Första gången som Tre kronor var med kom de trea, och förra gången tvåa. De tävlar i klass A med de största båtarna och om trenden fortsätter, så kan de kamma hem vinsten i år.
De norska båtarna är alltid stora konkurrenter, men det samma gäller det snabba ryska skeppet Mir.
– Förra gången hade vi ett försprång på ett dygn, men sedan låg vi i total stiltje precis innan mållinjen. Det roliga är att jag nu minns tävlingen som att vi förlorade, fastän vi kom på andra plats. Vi var ju helt säkra på att vinna.
Briggen Tre Kronor är bland de minsta i sin klass och kan inte segla lika fort som de stora medtävlarna. Därför räknas handikapp ut genom en topphemlig formel. Det betyder att den som är snabbast inte nödvändigtvis vinner.
– Trots att många har väldigt stora skrov är riggen betydligt mindre. Tre Kronor är 35 meter lång och har en rigg på 30 meter. Vi har alltså väldigt mycket rigg i förhållande till skrov och man brukar säga att Tre Kronor är riggad som någon slags superjakt, säger Högdén.
Kaptenen ombord heter Kohran Koman och har också fungerat som skeppsbyggmästare och lots. Tre Kronors skrov är byggt enligt ritningarna till HMS Gladan, som var den svenska flottans övningsfartyg från 1857–1924. Gladans rigg var däremot föråldrad, och därför har briggens andra kapten, ålänningen Allan Palmer, ritat och designat hela riggen.
– Den här är den mest moderna av riggar. Efter att motorerna fick övertag så stannade utvecklingen av segelskepp, säger Högdén.
En av Tre Kronors övriga styrkor är besättningens seglingskunskaper. Vissa av de större skeppen har besättning i form av marinsoldater och värnpliktiga, som inte nödvändigtvis behärskar seglandets finesser. Tre Kronor säljer i huvudsak två koncept: Östersjöarbetet och seglingskunskapen.
– Vi sätter alltid så mycket segel som vi bara kan, även om seglatsen bara ska ta tre timmar. Vi är väldigt bra på att klättra och hantera våra segel, vilket ger en fördel i tävlingssammanhang. De militära besättningarna har kanske inte har samma passion för just seglandet. Vi är ju nördar, säger Högdén och skrattar.
På andra båtar kanske man lär sig att sy segel, eller traditionellt sjömansarbete, men här ligger fokus helt klart på seglingen. Nybörjare får genast vara med och dra, släppa, klättra och styra. Det finns runt 160 tampar, vilket betyder att man aldrig har tråkigt eller blir fullärd. Besättningen finns där i vått och torrt för att hjälpa, uppmuntra och upprepa.
De talar i helt andra termer än vad landkrabbor som jag är van vid, men både orden och intresset smittar snabbt.
– Vi vill alltid att eleverna ska vara med så mycket som möjligt. Men det som gör att man klarar sig bra i ett race handlar ju mer om trim och vägval, och den delen är eleverna inte så engagerade i.
Under TSR:s transportsträcka mellan Kotka och Åbo har vi fått beslå, bärga och jobba aktivt med seglen. Vi har också fått uppleva äkta lägerkänsla i form av Hangöbesök, lekar, simning, optimistsegling och fika uppe på däck. Inför nästa deltävling från Åbo kommer nästan hela besättningen och alla gäster att bytas ut, men Högdén fortsätter till Klaipeda.
Nya gymnasieelever får genast prova på tävlingsmomentet, men det viktigaste är en familjär och inkluderande upplevelse med god mat lagad av den egna skeppskocken.
När vi lämnade Kotka hamn fick eleverna genast vara med och lossa seglen upp till trettio meter ovanför däck.
– Visst är det lite skrämmande att skicka upp dem så högt upp och jag brukar säga att det inte är roligt för någon om de faller ner och dör. Men folk har ju en självbevarelsedrift, så det är väldigt sällan som man måste lugna någon som är uppe i riggen, säger Högdén.
Dessutom klättrar eleverna aldrig ensamma. De arbetar i par tillsammans med erfarna jungmän.
– Det är roligt att märka hur snabbt de blir duktiga och trivs med arbetet uppe i riggen. Den som har minst sannolikhet att ramla ner, om man inte gör helt fel, är ju den som är ny. Man håller aldrig i sig lika bra som första gången man är uppe och klättrar.