Förbud är en radikal lösning på ett problem och ligger inte riktigt i tiden. Det rimmar inte med den förhärskande frihetsideologin. Men om ett förbud – i det här fallet ett förbud mot så kallade nollavtal – kunde förbättra ungas psykiska hälsa får förbudstanken större tyngd.

Ett nollavtal är ett arbetsavtal där arbetstiden i värsta fall är noll timmar. Det är möjligt, ­eftersom vår nuvarande arbetstidslagstiftning inte ­stadgar något om vad som ska vara minsta möjliga arbets­tid. Arbetstagaren kan också plötsligt förväntas jobba fyrtio timmar i veckan, helt beroende på ­läget på arbetsplatsen.

Fast en arbetstagare under en längre tid i praktiken kan vara utan arbetstimmar går det inte att åberopa sin rätt till arbetslöshetsersättning. För det finns ju ett arbetsavtal.

Och uppsägningstiden, hur ska den räknas?

Det är framför allt unga människor – och kvinnor­ – som har nollavtal. Ungefär en tredjedel av före­tagen inom service- och affärsbranschen använder­ sig av sådana, framgår det av en förfrågan som ­Finlands Företagare gjorde härom året. Enligt­ ­senaste tillgängliga sifferuppgifter (Statistik­centralen 2014) är 83 000 finländare drabbade av nollavtal.

Fast alla ser sig inte som drabbade. Det finns till exempel studerande som inte har något emot att jobba på det här sättet under ett år eller två.

Problematiskt blir det när ett eller två år blir flera år, många år. När mindre nogräknade arbetstagare­ missbrukar möjligheten, så att det redan per definition ojämlika förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare snedvrids in i absurdum.

Att osäkra arbetsförhållanden och därmed ­osäker ekonomi inte är bra för sinnesfriden – oftast och i längden – säger sig självt. Yle redogjorde tidigare i veckan för en brittisk undersökning som tyder på att nollavtal är illa för unga arbetstagares ­psykiska hälsa. Det handlar om en långtids­undersökning som pågått sedan 2004 och innefattat 7 000 unga vuxna födda under 1989 och 1990. Sju procent av de intervjuade var arbetslösa, fem procent hade nollavtal. Båda grupperna mådde sämre än de med fast anställning, också efter att övriga faktorer som påverkade dem beaktats.

Nollavtal kan alltså var lika förödande för en ­enskild människa som arbetslöshet

Kristian Wahlbeck, psykiater och utvecklings­direktör vid Föreningen för mental hälsa i Finland, som Yle bett kommentera, säger inte entydigt att nollavtal borde förbjudas. Men han talar om ett ”eventuellt förbud” och om behovet av ny lagstiftning. För vem vinner på att speciellt unga arbets­tagare, som borde orka många år i arbetslivet ännu, mår illa? Psykiskt illamående har överlag blivit ett mer påfallande problem inom arbetslivet.

För två år sedan, i december 2015, överlämnades­ ett medborgarinitiativ om ett förbud mot nollavtal­ till riksdagen. Samma år kartlade TNS Gallup ­inställningen bland vanligt folk. Det visade sig då att en majoritet, 58 procent, ville förbjuda noll­avtal i lag, medan 24 procent motsatte sig ett ­förbud. Också bland företagare var nollavtalens an­hängare i minoritet, 45 procent stödde ett förbud. Tak­organisationen Finlands företagare däremot, en stormakt på arbetsmarknaden, varnade för att ett förbud skulle slå mot sysselsättningen och inte ­skapa några nya arbetsplatser.

Men sysselsättningen försämras också av illa­mående i arbetet.

Trehjulingen har punktering

Sannfinländarnas nye ordförande Jussi Halla-aho var full av tillförsikt i regnet på gågatan i Jakobstad häromdagen. (VBL 20.7).

Den nuvarande svackan i understöd – 6,3 procent­ enligt Helsingin Sanomat, cirka 8 procent enligt­ Yle – är som han ser det tillfällig. Läget kommer att normaliseras efter att dammet efter parti­splittringen tidigare i sommar lagt sig.

Hallo-aho har siktet inställt på att partiet ska bli inte bara stort utan störst i nästa val. Alltså med god marginal ta sig över det understöd på lite över eller under 20 procent som både Samlingspartiet och SDP uppvisar.

Det är optimism i klass med den som den ­senast anmälda kandidaten i presidentvalet Paavo ­Väyrynen uppvisar. Halla-aho kallar det realism.

Men han har givetvis rätt i att Sannfinländarna­ är det enda finländska parti som, samtidigt, är ­nationalistiskt, invandringskritiskt och EU-­kritiskt. Partisplittringen har gjort att de nya Sann­finländarna har tydliga, skarpa konturer, som ­efter ett stålbad. Det förenklar saken både för parti och sympatisörer. Här finns det givna nej, nej, nej-­lägret.

För den andra sannfinländska falangen, Timo­ Soinis, Sampo Terhos och Simon Elos läger, ter sig läget riktigt taskigt. I Yle:s opinions­mätning i juni var understödet för riksdagsgruppen Nytt ­alternativ drygt två procent. I motsvarande under­sökning den här månaden var det under en ­procent. De potentiella anhängarna vet inte riktigt vad det nya är och hur de ska förhålla sig till det.

Det är, minst sagt, ”intressant” att ett understöd i den här storleksklassen berättigar till fem minister­poster i regeringen. Något motsvarande­ får man söka efter i Finlands politiska historia. Men tills vidare håller regering Sipilä god min i elakt spel och kör vidare – fast trehjulingen har punktering på ena hjulet.