Under uppväxten marineras vi i barndomsfamiljens sätt att prata eller inte prata om svåra saker. Vad gör vi om vi som vuxna plötsligt drabbas av känslan att vi inte alls känner våra föräldrar? Går det att bygga en djupare kontakt i ett senare skede av livet?
Förra veckan besvarade filosofen Camilla Kronqvist en fråga från en kvinna som upplever att hennes föräldrar bara är intresserade av att prata om ytliga saker. I veckans poddavsnitt betonar Camilla vikten av att se föräldrarna som våra jämlikar, samtidigt som vi väger in hur generationsspecifika upplevelser formar oss.
– Dottern har funnit den mening som finns när vi kommer varandra nära, när vi kan öppna oss och känner oss sedda och hörda av någon annan. När hon inte möter samma respons hos sina föräldrar upplever hon att hon inte blir sedd och hörd på det sätt som hon önskar.
Camilla ställer en motfråga: Är det faktiskt så att föräldrarna inte ser eller hör? Hur ska vi svara på det? När det gäller svåra saker är vi många gånger rätt tafatta. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra.
– Många gånger handlar det inte så mycket om vad vi säger utan om att vi är där, att vi gör klart att vi har hört. Att sen vara en papegoja och säga "jo, jag hörde att det var lite jobbigt i dag" – det är inte nödvändigtvis den bästa vägen.
Du kan lyssna på podden via vår sajt, Apple podcasts och Spotify.