Om det har skurit sig rejält i relationen kan det kännas omöjligt att hitta en väg tillbaka till trygghet, närhet och intimitet.
Förra veckan svarade familjepsykoterapeuten Heikki Kurkiala på "Snigelmammans" fråga om ett till synes hopplöst låst läge i parrelationen och i frågeställarens inre. Kvinna och mannen är i trettioårsåldern och de har ett gemensamt barn som är ett år. Paret är för det mesta irriterade på varandra samtidigt som kvinnan upplever att hon måste undertrycka sina negativa känslor. De sover skilt och kvinnan blir spyfärdig vid tanken på att dela säng med sin man.
– Uttrycket för hopplöshet och apati oroar mig allra mest. Hoppet är det som håller oss vid liv. Det är ett slags livsenergi. Även om det är jobbigt så ser vi att vi är på väg mot någonting, en ljusning. "Snigelmamman" ger inga uttryck för det, säger Heikki.
Om en relation farit rejält illa och under en längre tid kan det vara svårt att hitta en väg framåt på egen hand. Heikki rekommenderar att parterna satsar både på sig själva och på sin relation på olika sätt.
Att lyssna på sina egna känslor och tillåta sig och den andra att känna och uttrycka hela känsloskalan är viktigt. Om vi inte tillåts eller ger oss tillåtelse att uttrycka också negativa känslor som frustration, så leder det till att också de positiva känslorna så småningom försvinner.
– Det beror på att man sluter hela sin känslokanal. Är det inte tillåtet att visa negativa känslor så finns det heller inte uttryck för positiva känslor, för man får inte känna. Vi människor består i princip av känslor som vi agerar enligt. Det är det som gör oss till människor och inte robotar.
Enligt Heikki kan vi inte sålla bland känslorna på så sätt att det är tillåtet att visa vissa känslor men inte andra.
– Det är möjligt men det är inte funktionellt eller hållbart i längden.
Att avsätta tid och investera i parterapi kan vara den enda vägen framåt om kommunikationen gått i lås eller paret stampar på stället med sina utmaningar. En expert kan föreslå intimitetsövningar eller något så enkelt som en promenad på tuman hand, ofta med en baktanke om att det kan leda till att andra knutar löses upp.
– Jag kan till och med komma med så otroligt löjliga uppmaningar som att se en Netflixserie tillsammans. För att ha någonting gemensamt som man kan diskutera sen. Kanske man kan sitta i samma soffa och eventuellt kan en hand nudda vid en hand eller ett ben vid ett ben. En väldigt kravlös situation där båda sitter och tar in samma sak som de kan diskutera efteråt.
Du kan lyssna på podden via vår sajt, Apple podcasts och Spotify.